Browsing Category

Om mig

Om mig

Drömmar

7 december, 2019
drömmar

Jag har haft för vana att sätta upp lite luddiga mål, brukar inte specificera mig. Och det har varit bra. För drömmar har ju för vana att ändra sig och skifta form. De mest tydliga mål jag satt var att springa göteborgsvarvet (skittråkigt), köpa en Hasselbladare en dag (det var en ganska så underbar känsla att nå dit kan jag lova), köpa ett litet hus (japp och i love it..fast jag ibland numera drömmer om att flytta till ännu mer skogiga och ensliga platser..mer om det strax.)

Jag tror vi människor måste ha drömmar och förväntningar. Att tro att vi kan nå dessa drömmar tror jag är ännu viktigare. Sen tycker jag man skall försöka att inte drömma iväg för mycket, man måste vara i nuet också och njuta av det man har. Inte bara se framåt. Vilket jag har lätt för. Har som sagt redan börjat planera för en framtid i Norrland i en liten by.. tror inte min man lika pigg på iden. Fast nu talar vi långt fram i tiden. Jag trivs bäst på landet. Det är där jag hittar lugnet.

Annat jag drömmer om är att bli fri från min flygrädsla (helt onödigt egentligen i dagens klimat), att jag får bli 114 år minst. Drömmer om att lära mig odla, vilket kan vara en omöjlig dröm, har aldrig tid att vattna. Men i framtiden när livet är mer stillsamt och jag lärt mig lite mer slow living så kanske?

När jag var liten ville jag bli luffare, åka runt och tjäna tillräckligt för att överleva.. tror kanske rasmus på luffen hade något med saken att göra, eller kanske att jag alltid velat vara fri, är rätt viljestark och gillar inte strama tyglar. Kan känna såhär i efterhand att min fotografkarriär är lite bättre. Det var inte ens något jag drömde om, det bara hände. Hobby som blev ett jobb. Och snacka om att jag är tacksam för det!

Livet Mormor Om mig

Mormor.. Jag åker hemåt efter jul..

30 november, 2019
Mormor och jag

Hej Mormor!

Hoppas du har det bra där du är. Kan inte förstå att snart har du varit borta i 3 år. Den 18 januari. Då skall jag och mina vänner fira livet och min 39,5 års dag. Vi skall skåla för dig, höllekönköllekön…

Min sorg efter dig har förändras, jag kan tänka på dig nu utan att det hugger till och sorgen känns bottenlös. Sorgen har förändrats men den kommer alltid finnas där. Men den är liksom inte fullt lika närvarande, den lurpassar inte lika mycket. Den är mer som en saknad efter dig och allt som var vi. Men missförstå mig inte jag saknar dig så det gör fysiskt ont ibland, kroppen spänner sig och tårarna rinner, som nu.

Det finns ju dock liv efter dig, vilket jag inte trodde när du fortfarande levde.

Jag skall åka upp till dig nu efter jul och hälsa på resten av släkten.. Har inte varit där sen du begravdes, känns väldigt olustigt åka dit när du inte där, blir så verkligt.

Du var ju den sista nära släkting jag hade. Jag har släkt kvar i Finland men vi hörs via Facebook då och då. Det är inte samma som att ha en mormor som älskade mig mer än jag någonsin kommer bli älskad igen. Du älskade verkligen mig så villkorslöst, tack mormor. Den trygga fina kärleken är den finaste present du gett mig.

Du och jag mormor hade ju inget vanligt mormor barnbarn förhållande. Jag hade ju förlorat mina föräldrar, var enda i familjen som bodde i Sverige och du kände ofta lite ansvar för mitt liv. Det är en krokig relation som sedan jag blev vuxen bara blev finare och finare. Även när alzheimern härjade hade vi en så otroligt fin relation…Du är den finast relation jag haft, vi hade ett speciellt band som ingen riktigt kan förstå..

När jag kom åkande till dig och du stog ute i snön i morgonrock och kedjerökte medan du väntade på min ankomst mitt i natten. Tänk vad många gånger det blev ändå genom åren trots alla mil. Och vad vi har upplevt.

Vi pratade oändliga ljusa nätter om saker som var viktiga. Om tiden när du var liten i sortevala och ryssen kom, krigstiden. Om min uppväxt som du kände dig skyldig över för att du inte fostrade mig när mamma dog. Vi pratade om livet efter detta, du trodde fram till några år innan du dog att man bara blir jord, jag tror på något mer vilket jag tror även du gjorde i slutet efter besöket från mamma en natt. Innan du var sjuk i alzheimers pratade vi om hur rädd du var för just detta då din mamma hade det och du vårdat henne. Vi prata sex och moderniteter.. Du frågade hur gaysen gör det, vet inte om jag gav dig en helt korrekt förklaring. Vi pratade om dina grannar, om dina vänner och dina släktingar. Vi pratade om mamma massor, du försökte förklara vem hon var. Du berättade att när polisen kom med dödsbeskedet så svimmade du och livet blev sig aldrig likt igen. Du berättade om din och morfars kärleksresa, både det goda men även det onda som gjorde att du fick vara ensamstående förälder. Du berättade om att vara lärare och hur hemskt det var när barn elaka mot lärarinnor. Vi pratade om allt och ibland om inget, ibland satt vi tysta en med korsord och en med bok.

Tack för all tid vi fick för du fick mig känna mig speciell, speciellt när jag var liten och kände mig helt ensam.

Så nu skall jag åka upp till din grav och tända ett ljus. Jag kan se oss gå där ihop för att tända ljus på samma grav till morfar. Jag kan känna doften av dig och känna känslan av din hud på dina händer. Dina händer som alltid nervöst pillade på något. Jag har fått dina händer. Nu när jag åter skall till det som känns som hem allra mest skall jag fokusera på att höra ditt skratt, dina busiga ögon när du hade nått finurligt på dig och känslan av kärlek du gav mig.

Saknar dig så och älskar dig och jag är glad att jag haft ynnesten att ha någon som betyder så mycket att saknaden är så stor.

Kram

/Satu

Om mig

Vem är jag?

27 november, 2019
satu knape

Jag är en helt vanlig lantis, som är mitt i livet dvs snart 40. Jag bor på landet några mil utanför Linköping men är egentligen från Göteborg.
Bor med min man Jonas, ett par år äldre i ålder men hundratals år äldre i själen min farbror Jonas. Helt underbar människa med hjärta av guld och ögon att drunkna i. I vårt lilla torp, rött med vita knutar och alldeles massa konstiga rum, bor även katterna Franschi, Flisan, Fernandez, Nisse och så chihuahuan Sara inte att glömma.

Jag arbetar sen många år som frilansande fotograf, mina bilder hittar ni på www.fotografsatu.se och har ni hamnat här för ni googlat fotograf i Linköping och letar efter någon som kan hjälpa er med fotograferingar så följ länken ovan så hamnar ni rätt. Denna sida här kommer mest vara av privat natur.

Annars består livet mest av att hinna njuta av vänners sällskap, naturen, resor och nya upplevelser. Är extremt nyfiken och rastlös så försöker lära mig och se nya saker. Vilket har lett mig både från storstad till landsbygd, från charter till husvagn och från varma mackor med ost och skinka till veganism och sedan till paleo.

Kommer även skriva lite om en sjukdom jag har, Ulcerös Kolit. Den påverkar mig en del i sinne, mindre i kropp så länge jag äter rätt. Så mer fokus kommer vara vad jag gör för att hålla den i balans och hålla livet på topp trots motgångar.

Är en sökare, och letar alltid efter mening med livet och härliga upplevelser. Jag har väl insett att meningen med livet är att vara här och nu och njuta. Tror inte så mycket på mindfulness mm, utan tror att man skapar mycket av sina egna problem genom att tänka och grubbla för mycket, let that shit go!

Jag är en helt vanlig lantis, med helt vanliga problem. Däremot är jag en jäkel på att göra det bästa av det jag har och firar hellre för många gånger än missar hela festen.

Ha en fin dag!
/Satu