Raderade allt innehåll här för ett tag sedan, tänkte det var dax att börja skriva lite igen. Detta är min privata blogg med privata tankar.

De senaste åren har varit lite galna, förutom en pandemi och allt det inneburit för mig som egenföretagare och även fru till egenföretagare i form av stress och press så har vi tagit oss igenom död, sjukdom och andra svåra situationer.
Jag fick diagnosen Ulcerös Kolit för några år sedan, jag är idag symptomfri tack vare kostomläggning bland annat. Jag fick sedan reda på att jag hade ett stort myom på livmodern, så var tvungen att öppna upp buken och ta ut livmoder och myom, sjukskrivning inget för småföretagare så haltade in på jobbet snart efter. Operationen var inte titthål utan det var snitta upp buken och ta ut, jag återhämtar mig ännu men nästan återställd.
2 husdjur har somnat in, pandemin har varit stressande, och när sedan operationen blev ett faktum så blev det för mycket och jag utvecklade panikångest, vilket jag inte förstod först vad det var, jag trodde jag blivit galen. Det började för ett år sedan ungefär krypande, men i Kroatien i somras fick jag mitt första stora anfall, som kom och gick i 3 dagar. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Man slänger sig gärna med att man har ångest eller får en panik attack, men när man har en riktig panikattack är det inget man skojar om.

Som tur är så är jag en ganska hög uthållighet. Jag har tagit mig igenom en barndom som många skulle gått under av, jag brukar vända motgång till något bra.
Jag har nu ett år senare fortfarande stunder när panikattacker kommer smygande men jag låter den komma så försvinner den igen.
Jag har jobbat med mig själv så mycket, jag mediterar, jag låter känslor komma, och det har fungerat. Jag är på andra sidan, jag är inte längre samma person.

Jag gick i skogen häromdagen och undrade varför saker jag brukade tycka var roliga inte längre roade mig, jag har tänkt att jag kanske nedstämd, men insåg att jag förändrats och att det jag roades av helt enkelt inte längre roar mig. Jag har inget intresse av ytliga samtal, jag känner större behov av att vara närvarande. Det tråkiga kanske är att jag förändrats men också några av mina vänner, men inte åt samma håll, vi har inte blivit bättre eller sämre bara andra, men allt det där reder ut sig.

Jag känner bara stark behov att vara närvarande, äkta, inte prata strunt och faktiskt ägna mig åt att göra något fint av den tid vi får.
Jag vill campa, resa, ha sand mellan tårna, krama min man, skratta med mina vänner och känna mina djurs päls under handflatorna.

Livet är så spännande.