Browsing Tag

Saknad

Livet Mormor Om mig

Mormor.. Jag åker hemåt efter jul..

30 november, 2019
Mormor och jag

Hej Mormor!

Hoppas du har det bra där du är. Kan inte förstå att snart har du varit borta i 3 år. Den 18 januari. Då skall jag och mina vänner fira livet och min 39,5 års dag. Vi skall skåla för dig, höllekönköllekön…

Min sorg efter dig har förändras, jag kan tänka på dig nu utan att det hugger till och sorgen känns bottenlös. Sorgen har förändrats men den kommer alltid finnas där. Men den är liksom inte fullt lika närvarande, den lurpassar inte lika mycket. Den är mer som en saknad efter dig och allt som var vi. Men missförstå mig inte jag saknar dig så det gör fysiskt ont ibland, kroppen spänner sig och tårarna rinner, som nu.

Det finns ju dock liv efter dig, vilket jag inte trodde när du fortfarande levde.

Jag skall åka upp till dig nu efter jul och hälsa på resten av släkten.. Har inte varit där sen du begravdes, känns väldigt olustigt åka dit när du inte där, blir så verkligt.

Du var ju den sista nära släkting jag hade. Jag har släkt kvar i Finland men vi hörs via Facebook då och då. Det är inte samma som att ha en mormor som älskade mig mer än jag någonsin kommer bli älskad igen. Du älskade verkligen mig så villkorslöst, tack mormor. Den trygga fina kärleken är den finaste present du gett mig.

Du och jag mormor hade ju inget vanligt mormor barnbarn förhållande. Jag hade ju förlorat mina föräldrar, var enda i familjen som bodde i Sverige och du kände ofta lite ansvar för mitt liv. Det är en krokig relation som sedan jag blev vuxen bara blev finare och finare. Även när alzheimern härjade hade vi en så otroligt fin relation…Du är den finast relation jag haft, vi hade ett speciellt band som ingen riktigt kan förstå..

När jag kom åkande till dig och du stog ute i snön i morgonrock och kedjerökte medan du väntade på min ankomst mitt i natten. Tänk vad många gånger det blev ändå genom åren trots alla mil. Och vad vi har upplevt.

Vi pratade oändliga ljusa nätter om saker som var viktiga. Om tiden när du var liten i sortevala och ryssen kom, krigstiden. Om min uppväxt som du kände dig skyldig över för att du inte fostrade mig när mamma dog. Vi pratade om livet efter detta, du trodde fram till några år innan du dog att man bara blir jord, jag tror på något mer vilket jag tror även du gjorde i slutet efter besöket från mamma en natt. Innan du var sjuk i alzheimers pratade vi om hur rädd du var för just detta då din mamma hade det och du vårdat henne. Vi prata sex och moderniteter.. Du frågade hur gaysen gör det, vet inte om jag gav dig en helt korrekt förklaring. Vi pratade om dina grannar, om dina vänner och dina släktingar. Vi pratade om mamma massor, du försökte förklara vem hon var. Du berättade att när polisen kom med dödsbeskedet så svimmade du och livet blev sig aldrig likt igen. Du berättade om din och morfars kärleksresa, både det goda men även det onda som gjorde att du fick vara ensamstående förälder. Du berättade om att vara lärare och hur hemskt det var när barn elaka mot lärarinnor. Vi pratade om allt och ibland om inget, ibland satt vi tysta en med korsord och en med bok.

Tack för all tid vi fick för du fick mig känna mig speciell, speciellt när jag var liten och kände mig helt ensam.

Så nu skall jag åka upp till din grav och tända ett ljus. Jag kan se oss gå där ihop för att tända ljus på samma grav till morfar. Jag kan känna doften av dig och känna känslan av din hud på dina händer. Dina händer som alltid nervöst pillade på något. Jag har fått dina händer. Nu när jag åter skall till det som känns som hem allra mest skall jag fokusera på att höra ditt skratt, dina busiga ögon när du hade nått finurligt på dig och känslan av kärlek du gav mig.

Saknar dig så och älskar dig och jag är glad att jag haft ynnesten att ha någon som betyder så mycket att saknaden är så stor.

Kram

/Satu